En av mina vänner undrade nyligen varför jag är agnostiker. “Du kan inte regga dig som agnostiker på FB!” löd uppmaningen. “Bara för att man inte kan bevisa att det inte står en osynlig rosa ihålig enhörning i garderoben är inte sannolikheten 50%” försökte han, när jag inte lät mig övertygas på första försöket.

Nå, varför är jag agnostiker? Är inte alla agnostiker egentligen ateister med en förkärlek för att spela lite märkvärdiga?

Jag kan inte svara för andra, men jag har själv åtminstone ett mycket starkt skäl till varför jag aldrig skulle kalla mig ateist. (Att vara lite märkvärdig är möjligen också det ett skäl, men inte alls lika starkt)

När jag hör tongivande företrädare för ateismen uttala sig känns det som upp och nervända världen. Här kritiserar man religionen, men man gör det med en arrogans, och framförallt en intolerans, som är långt utöver det man möter hos företrädare för mittfåran hos de stora världsreligonerna. Man får leta bland kristna eller muslimska extremister för att nå upp i samma grad av intolerans som Morgan Johansson eller Christer Sturmark.

Denna attityd går hand i hand med missionerandet som ateisterna ägnar sig åt, ett missionerande som t.o.m. överträffar motsvarande aktivitet hos de flesta religiösa extremister. Att andra människor inte tror på samma sätt som de själva gör är tydligen oerhört provocerande. Det var liksom inte någon slump att det var en ateist som uppmärksammade mitt ställningstagande som agnostiker, och sedan inte kunde låta bli att stämma upp en predikan…

Att kalla sig ateist i dagens Sverige är i mina ögon ett ställningstagande som går utöver det enkla “jag tror inte på gud”. Ateism i Sverige idag handlar dessutom om hur man inte tror på gud. Det finns ingen gud, och Morgan Johansson är hans profet. Liksom.

Jämför med feminism. Att kalla sig feminist markerar inte bara en from önskan om rättvisa för alla oavsett kön. Det är framförallt ett ställningstagande för en massiv könskvotering inom sammhällets alla områden, och en tro på den rent marxistiska idén om en “könsmaktsordning”. Detta eftersom de tongivande feministerna i Sverige infört dessa element i feminismen. Hade de inte gjort det hade jag förmodligen inte varit feminst ändå, jag har även andra skäl, men det hade åtminstone krävts en viss eftertanke.

På samma sätt förhåller det sig med ateismen. Hade ateisterna taggat ner, respekterat andra människors tro och slutat upp med att aggresivt missionera sin egen, så hade jag förmodligen varit agnostiker ändå. Men det hade krävts mera eftertanke.