Debatten
om fildelning saknar ofta verklighetsförankring, särskilt när man använder
principiella och moralistiska resonemang. Här finns stora likheter med debatten
om alkoholförsäljning, med den viktiga skillnaden att den debatten ligger
ungefär 100 år före den om fildelning och därför delvis hunnit mogna.

För 100
år sedan debatterade man principer och moral även kring alkoholen.
Moraliserandet kunde gå ut på att det var syndigt att dricka, att alkoholen gör
män till hustrumisshandlare, eller att arbetarna super bort sina inkomster.
Detta var argument för att införa ett förbud mot alkohol, liknande det vi har
idag mot narkotika.

Det fanns
och finns också rent principiella resonemang mot ett förbud, som t.ex.
att det är en viktig del av vårt kulturella arv som staten inte har rätt att
beröva den enskilde.

Men, den
viktigaste invändning mot ett alkoholförbud var och är inte principellt.
Istället handlar det om att visa att verkligheten är beskaffad på ett sådant
vis att ett alkoholförbud inte får de effekter som förbudsivrarna önskar.
Möjligheten att med ytterst enkla medel själv tillverka alkohol, samt även
möjligheten att föra in alkohol från utlandet, gör alla principella resonemang
meningslösa!

Alla vet
nu att den faktiska konsekvensen av ett förbud inte blir ett slut på
alkoholkonsumtionen, utan vad som istället sker är en kraftig tillväxt av den
organiserade brottsligheten, ett urholkat förtroende för staten samt grova
intrång i den personliga integriteten när stora resurser läggs på att stoppa
alla som jäser lite öl, vin och mäsk i hemmets lugna vrå.

Detta var
dock inte självklart för alla för 100 år sedan, och den som påpekade att de
praktiska problemen med ett förbud gör moraliserandet meningslöst blev nog ofta
mött med ytterligare ett varv moralism, fast i ett ännu högre tonläge. Så här
kunde det nog låta när dåtidens Björn Ulveus propagerade för ett alkoholförbud:

“Jag
skiter i era jävla argument. Ni snackar om maffia, hembränning och smuggling,
men det enda ni egentligen vill är att supa och misshandla kvinnor. Ni är
slödder som inte förtjänar att bemötas med argument!”

Nu har
som sagt debatten om alkoholförsäljning mognat. Även de mest inbitna
nykterhetsivrarna vet att ett förbud är en praktisk omöjlighet, att
konsumtionen aldrig kommer att upphöra och att det bästa man ur deras synvinkel
kan åstadkomma är en viss begränsning av drickandet. Statligt monopol,
begränsade öppettider och väl avvägda skatter är de redskap man har till sitt
förfogande, och inom ramen för detta diskuterar man vilka nivåer som är
optimala för att hålla nere totalkonsumtionen.

Frågan är
när debatten om fildelning kommer så långt. När ska förbudsivrarna begripa att
skivförsäljning tillhör en svunnen tid och att det inte spelar någon som helst
roll vilka förbud mot fildelning som införs? I den faktiska verkligheten är det
nämligen oerhört enkelt för vem som helst att gratis framställa kopior, precis
som det är enkelt för vem som helst att själv jäsa eller importera alkohol.

Den enda
möjligheten både vad gäller alkohol och musik är att lägga sig på en prisnivå
och en tillänglighet som gör att de lagliga alternativen får optimala
inkomstnivåer, och om denna inkomstnivå skulle råka vara lägre än vad
skivbolagen önskar kan de faktiskt inte göra ett dugg åt det.