uppmärksammas åter en familj där föräldrarna bestämt för att ge sina barn en “könsneutral” uppväxt, vilket i det här sammanhanget betyder att hålla omgivningen ovetande om barnets kön. Föräldrarna är oroliga att barnen annars känner sig begränsade på grund av alla normer och förväntningar som finns i sammhället när det gäller kön.

Det är en gammal vacker idealistisk idé att det är människans inre egenskaper som ska vara avgörande för hur hon blir bemött. Hur man ser ut, var man bor och vad pappa har för jobb ska inte spela någon roll. Det finns oändligt många sådana yttre egenskaper som vi männskor, helt utan att tänka på det, använder för att skapa förutfattade meningar om människan vi har framför oss. Ibland kan dessa förutfattade meningar vara så starka att de helt skymmer de inre egenskaperna som finns där bakom.

Huruvida denna målsättning blir uppfylld av att låta barnets kön förbli en hemlighet för omgivningen tål nog att diskuteras, och man kan t.ex. tänka sig att omgivningen har ganska många förutfattade meningar om en person som inte vill berätta vilket kön hen har, men det som jag tycker är än mer tveksamt är artikelns slutkläm, där föräldrarna säger att

– Har man bara skapat förutsättningarna i början med stabil självkänsla så tänker jag att man har det med sig och kan göra självständiga val senare i livet.

Självkänsla kommer knappast av att man hemlighåller hur man ser ut, var man bor eller vilken religion man har. Självkänsla kommer av att man vågar stå för den man är, och då märka att omgivningen inte alls är så fördömmande som man kunde tro.

Om man som man tycker om att klä sig i kjol, är det rimligen bättre för självkänslan att stå för att man är just det, en man som gillar att klä sig i kjol, snarare än att inte berätta vilket kön man har. Snarare är det falsk trygghet man odlar, samma sorts falska trygghet som föds ur all annonymitet.