Att skapa pengar

I
Sverige kan vem som helst skapa pengar. Du med. Det är inte något som är förbehållet
Riksbanken eller affärsbankerna, vilket påstås lite här och var. Att skapa
pengar är en rättighet som alla medborgare har i Sverige. Nu ska jag beskriva
hur det går till.

Du tar
en papperslapp, och så skriver du på denna papperslapp att

”Jag,
Sven Svensson, lovar att ge en svensk hundrakronorssedel till den person som
ger mig denna papperslapp tidigast 2016-12-31.”

Nu kan
du köpa varor för den papperslappen, så länge en säljare accepterar den som
betalningsmedel. Om du är en välkänd person, med stor kreditvärdighet,
samtidigt som du på något sätt utformat din papperslapp så att den är svår att
förfalska, kommer den säljare som accepterade papperslappen att i sin tur kunna
använda den till inköp, och så vidare. På detta sätt har du alltså skapat
pengar, och det är på väsentligen detta sätt som affärsbankerna skapar pengar.

Av alla
de pengar som idag finns i Sverige utgörs en överväldigande del av något jag här
kommer att benämna bankpengar, med vilket jag menar pengar skapade av bankerna
genom skuldebrev enligt ovan. Resten av alla pengar, en betydligt mindre del, är
sedlar, mynt och dess elektroniska motsvarighet utgivna av riksbanken. Pengar skapade
av andra aktörer torde vara en mycket marginell företeelse, men teoretiskt sett
fullt möjligt på det sätt jag beskrivit ovan.

Pengar utgivna av bankerna

Skillnaden
mellan dig och affärsbankerna när det gäller era möjligheter att skapa pengar är
att de har hög kreditvärdighet samt att de har ett mycket mera flexibelt system
för att byta sina pengar mot riksbankens sedlar i form av ett nätverk av kontor
och uttagsautomater över hela landet. Dessutom har världens banker tillsammans
skapat ett globalt system för överföring av bankpengar direkt mellan köpare och
säljare. Detta är väldigt mycket smidigare än att endast utlova en av
riksbankens hundrakronorssedlar till den som lyckas söka upp dig personligen
efter nyår, som var fallet i det inledande exemplet.

Principen
är dock densamma. De pengar du ser på ditt saldo, oavsett om det är elektronisk
form eller en gammal hederlig bankbok, är pengar utgivna av banken men som du
äger. Bankens löfte, motsvarande ditt löfte på papperslappen, är att du när som
helst kan byta dina bankpengar mot riksbankens sedlar och framförallt handla
direkt med bankpengarna hos de många handlare som accepterar dessa direkt som
betalning via det ovan nämnda globala system som bankerna byggt upp. Det
sistnämnda kallas i vardagstal för att handlaren ”tar kort”, dvs. han
accepterar bankpengar som betalning och inte bara riksbankens sedlar och mynt.

Vad som
egentligen händer när du går till banken med en hög sedlar och ”sätter in dem
på banken”, är att du växlar dina sedlar till motsvarande mängd bankpengar. Bankpengarna
du ser på ditt saldo är egentligen ingenting annat än ett skuldebrev som
betyder att banken är skyldig att när som helst ge dig motsvarande belopp i
riksbankens sedlar och mynt. Men nu kan banken låna ut sedlarna till någon annan.
Du tittar på ditt kontoutdrag, och ser ett saldo. Du uppfattar det som att du
har bankpengar där handla för, eller byta mot riksbankens sedlar i lämplig
automat, samtidigt som den som lånat ”dina” bankpengar också kan handla för
dem.

Att ni
kan göra detta samtidigt, beror på att banken för det första inte lånar ut
precis allt som den lånat in, och för det andra på att de som satt in pengar på
banken inte samtidigt använder alla sina pengar. Så länge de som satt in pengar
på banken inte samtidigt använder mer än den mängd som banken avstått från att
låna ut, en ansenlig mängd totalt men en liten andel av det som samtliga kunder
satt in, så fungerar systemet.

Att gå
med en bunt av riksbankens sedlar till banken och sätta in dem på sitt konto,
är att byta riksbankens sedlar mot pengar utgivna av banken, alltså det jag
kallar bankpengar. Bankernas kreditvärdighet är på samma nivå som riksbankens, åtminstone
den svenska riksbanken, varför man normalt sett växlar fritt i bägge
riktningarna mellan bankpengar och riksbankens sedlar. När du får lön, så är
det numera väldigt ovanligt att du får din lön i form av sedlar utgivna av
riksbanken. Din arbetsgivare ger dig istället lönen i form av bankpengar, och banken
tillhandahåller elektronisk infrastruktur så att din arbetsgivare snabbt och
enkelt ska kunna överföra ägarskapet av bankpengarna från sig till dig.

Notera
att banken inte kan skapa bankpengar på samma fria sätt som riksbanken kan
skapa sedlar. I det senare fallet skapar riksbanken verkligen pengar ur tomma
intet, med lite hjälp av papper och trycksvärta. Riksbankens sedlar är inget
skuldbrev. Du kan inte gå till riksbanken och kräva att få byta en sedel mot
något annat, som t.ex. guld eller bankpengar.

Bankerna
kan däremot bara skapa nya bankpengar genom att de upprättar skuldebrev, vilket
väsentligen kräver två andra frivilliga aktörer, nämligen någon som sätter in
pengar på banken och någon som sedan lånar dem. Här finns svaret på en mycket
vanlig missuppfattning som sprids på internet, nämligen den att banken kan låna
ut pengar som den inte har. Detta är fel. Banken kan endast skapa pengar genom
skuldebrev, dvs. låna ut pengar som någon annan satt in på banken eller banken
lånat på annat sätt t.ex. genom att ge ut bostadsobligationer via sitt hypotek.

Vad
många hänger upp sig på, är att banken just i ”skapandeögonblicket” inte
behöver ha några pengar att låna ut. Eftersom bankpengar i sig är något som
banken är skyldig någon annan, låter banken i skapandeögonblicket denna ”någon
annan” vara samme låntagare som lånar pengarna. Man kan säga att man upprättar
två skuldebrev samtidigt. Ett i form av ett bolån, och ett annat med samma
belopp i form av bankpengar.

Men
detta är bara en teknikalitet. Så fort bankpengarna flyttas från banken behöver
banken täckning med andra medel, och så principen att banken bara kan låna ut
pengar som den faktiskt har gäller ändå.

Många
tycker att bankpengarna inte är ”riktiga pengar”, till skillnad från
riksbankens sedlar och mynt, men det är ett felaktigt synsätt. Snarare är det
så att bankpengarna är mera riktiga, och mer lika de ursprungliga pengarna och
även mer lika hur sedlar och mynt fungerade för 100 år sedan. Då kunde man
åtminstone i teorin gå till riksbanken och få ut en mängd guld genom att lämna
in en sedel, dvs. sedlarna var fortfarande ett slags skuldebrev.

Moderna
sedlar och mynt är däremot märkliga skapelser. De bygger enbart på människors
tro på att andra människor kommer att acceptera dem som betalningsmedel. Inga
säkerheter, inga löften. Detta tycker jag är märkligare än bankpengar, som
trots allt bygger på en skuld. Än märkligare är de elektroniska pengar som
riksbanken skapar genom en knapptryckning, och sedan lånar ut till bankerna.
Där kan man verkligen tala om att pengar skapas ur tomma luften. Det är detta
elektroniska sedeltryckande som används när riksbanken ägnar sig åt Quantitative
easing och köper statsobligationer på den öppna marknaden.

Bankerna
lånar alltså bara ut pengar de själva lånat från allmänheten eller från andra
banker, enligt de principer som kallas ”fractional banking” även om svenska
banker i praktiken följer ett annat regelverk. De får låna ut det mesta av det
som de själva lånat, men inte allt. Skulle alla långivare samtidigt kräva att
få ut sina pengar, i form av sedlar eller genom att flytta dem till en annan
bank, så skulle banken inte klara av att tillmötesgå alla eftersom den lånat ut
det mesta av det som de själva lånat av sina långivare. Denna hypotetiska
händelse kallas för en bank run.

På nätet
florerar en mängd teorier. En av dessa går ut på att det vore bättre om
bankerna inte fick tillämpa fractional banking överhuvudtaget, utan istället
vara skyldiga att i varje ögonblick garantera varje långivares pengar. Därmed
skulle dels en bank run vara omöjlig, och dels skulle banken inte längre kunna
skapa pengar ur tomma intet eftersom denna aktivitet väsentligen kräver att
banken förmedlar pengar mellan långivare och låntagare.

Det är
sant att både en bank run och skapandet av pengar i form av bankpengar skulle
upphöra om bankerna var tvungna att i varje ögonblick kunna betala ut alla
långiveras pengar i form av sedlar och mynt. Men konsekvensen blir också att
hela syftet med institutionen bank, att förmedla kapital mellan de som vill
låna och de som vill låna ut, upphör. Bankerna slutar att vara banker, och blir
istället bankvalv för sedlar. Där du tidigare fick ränta på dina pengar när du
satte in dem på banken, eftersom banken kan låna ut dem vidare till högre
ränta, får du nu istället betala en avgift för att banken förvarar dina sedlar
på ett säkert sätt.

Valuta

Storheten
pengar kan som bekant mätas i många enheter, exempelvis kronor eller euro, och
den enhet en specifik mängd pengar mäts i kallas för valuta. Bankerna kan skapa
bankpengar i vilken valuta som helst, så länge de får tillgång till pengar i
den valutan och kan utfärda skuldebrev i samma valuta.

Centralbankerna
kan däremot endast skapa sedlar och mynt i en viss specifik valuta. Den svenska
riksbanken kan bara skapa sedlar och mynt i valutan kronor, och europeiska
centralbanken kan bara skapa sedlar och mynt i valutan euro. Centralbankerna
kan också skapa elektroniska pengar ur tomma intet, vilket idag är vanligare än
att de trycker nya sedlar och mynt. Centralbankernas elektroniska pengar
skiljer sig från bankernas i så motto att de inte utgör en skuld, och inte kan
förstöras.

Mer pengar leder till ökad inflation

Mer
pengar i omlopp leder inte till större rikedom, utan endast till inflation. Där
tidigare endast din vän kunde gå till kiosken och köpa godis för
hundrakronorssedeln i det inledande exemplet, kan ni nu båda gå dit och köpa om
du byter din papperslapp mot en hundrakronorssedel från vännen. Den som säljer
godiset uppfattar den ökande efterfrågan, och höjer priset. Detta är inflation.
Det högre priset på godis har inget att göra med att nyttan för en människa att
äta godis ökat, vilket annars kan vara en orsak till att priset på en vara
stiger, eller på att tillgången minskat. Det ökade priset är enbart en konsekvens
av att penningsmängden ökat.

Just nu
har vi enorm utlåning i Sverige, vilket medför att penningmängden på
motsvarande sätt ökar enligt ovan, och i sin tur därmed inflationen.

Men
vänta, tänker du nu. Jag har hört att vi inte har någon inflation i Sverige att
tala om, att inflationen faktiskt är så låg att det är ett problem för
ekonomin!

Det är
sant att många säger att vi inte har någon inflation, men det är fel. Vad som däremot
är sant är att något som heter KPI inte rör sig uppåt speciellt mycket. KPI är dock
bara ett av många tänkbara mått på inflation. I synnerhet är det viktigt att
komma ihåg att KPI inte inkluderar priset för bostäder, och det är just
bostäderna som stigit i pris oerhört mycket de senaste decennierna.

Det
ökade priset på bostäder har lite eller inget att göra med att nyttan av
bostäder ökat, och inte heller beror det på att tillgången minskat. Visst, det
byggs aningen för lite i förhållande till folkökningen, men detta är bara på
marginalen. Den stora prisökningen är i allt väsentligt driven av att bankerna
hela tiden skapar mera bankpengar att köpa bostäder för. Inflationen stannar
inom bostadssektorn eftersom bankernas skuldebrev är utformade med bostäderna
som säkerheter. Därför kan bara en liten del av de nya pengarna komma ur
bostadssektorn.

Värt att
notera är att bankerna även kan få bankpengar att upphöra att existera, på
samma sätt som de kan skapa dem.

Pengar
upphör nämligen existera när lån betalas tillbaka. När du ger en
hundrakronorssedel till innehavaren av papperslappen, och därmed får tillbaka
den senare, finns det inte längre 200 kr utan bara 100 kr.

På samma
sätt upphör pengar att existera när banklån betalas tillbaka. Ju mindre pengar
det finns i omlopp, desto lägre blir priset. Det är alltså fullt möjligt att
åstadkomma en negativ spiral på penningmängd och bostadspriser, på samma sätt
som vi nu har en positiv.

Att
priset på bostäder stiger, beror på att penningmängden hela tiden ökar.
Prisstegringen beror inte på att det råder brist på bostäder. Därför är det
självklart att det vi ser är en så kallad bubbla, som kan brista och leda till
den negativa spiral som uppstår när lån betalas tillbaka och penningmängden
minskar.

Däremot
är det inte lika självklart, även om jag personligen betraktar det som troligt,
att bubblan någon gång kommer att brista. Enligt min mening skulle det vara
möjligt, men ganska svårt, för riksbank och regering att agera på ett sådant
sätt att utlåningen och prisökningen avstannar utan att det därmed vänder
nedåt.

Vad som
är ännu svårare att förutspå är när
bubblan i så fall brister. Enligt klassisk teori är det omöjligt att svara på,
eftersom spekulanter på marknaden då redan skulle använda sådan kunskap att
tjäna riskfria pengar varför sådan kunskap inte kan existera. Men eftersom
denna typ av teorier bygger på en massa antaganden, vissa av det mer tveksamma
slaget, nöjer jag mig med att påstå att det är nästan omöjligt att säga när bubblan brister. Om den alls brister.

Låt riksbanken trycka mera pengar

Ett par
nationalekonomer förslog nyligen att riksbanken borde börja trycka nya sedlar
och dela ut till allmänheten. Det skulle skapa den inflation som andra metoder
misslyckats med att skapa, argumenterar författarna, och eventuella problem som
det här förfarandet skulle kunna leda till avhandlas tämligen sorglöst i deras
framställning.

Jag
håller helt med om att det skulle skapa inflation. De skriver vidare att alla
skulder i svenska kronor därmed skulle minska i värde, och jag håller med om
det med. Skulder i svenska kronor skulle minska i värde om riksbanken börjar
massproducera sedlar och dela ut dem till allmänheten, till gagn för låntagarna
och till men för fordringsägarna.

Vad våra
frejdiga akademiker dock inte berör annat än i förbigående, är hur dessa
fordringsägare skulle reagera. Utgångspunkten tycks vara att reaktionen inte
skulle bli annat än en axelryckning, och ett ”hå-hå ja-ja”. Tillåt mig att tvivla
på detta, och istället presentera en alternativ reaktion hos fordringsägarna.

Förlorarna
är alltså de som lånar ut, t.ex. alla placerare som lånar ut pengar till staten
genom att köpa svenska statsobligationer. En stor del av dessa fordringsägare
är utländska finansiella institutioner. Så vad är problemet? Svenska hushållen
blir vinnare, och en massa utländska institutioner som vi inte bryr oss om blir
förlorare. Vilken bra deal för Sverige! Eller?

Dessa fordringsägare
är i dagsläget villiga att låna ut pengar till svenska staten till en mycket
låg ränta, eftersom de litar på att den svenska staten, till skillnad från
t.ex. den grekiska, inte hittar på en massa galenskap. Detta är en enorm fördel
för Sverige, som hela tiden kan förnya sina lån till förmånlig ränta. (När
obligationerna förfaller till betalning ger riksgälden ut nya obligationer för
att kunna betala de gamla lånen. När staten lånar pengar rör det sig alltid om tidsbegränsade
lån, och när staten måste betala tillbaka ett lån så finansieras det normalt
sett genom ett nytt lån. Det är det här som dagligen sysselsätter Riksgälden,
och på så vis håller skulden ungefär samma storlek. Det är bara villkoren för
lånen, väsentligen räntesatsen, som hela tiden förnyas.)

Den här
kreditvärdigheten har svenska staten byggt upp under lång tid. Det är inget man
uppnår på en eftermiddag, utan vi skördar nu frukterna av ett arbete som pågått
sedan början av 90-talet. Under 25 år har den svenska staten bevisat att den är
en trovärdig låntagare, och bland annat därför njuter den nu rekordlåga räntor
tillsammans med andra trovärdiga nationer.

Den reaktion
som jag uppfattar som mer trolig hos fordringsägarna, än den axelryckning som våra
två nationalekonomer hoppas på, är att de kommer att kräva oerhört mycket högre
räntor så fort de får höra talas om den svenska riksbankens sedeltryckande.
Detta som kompensation för att man via frampressand inflation förlorar pengar
på att låna ut till Sverige, samt den risk man tar när man lånar ut till en
stat som uppenbarligen kan tänkas behandla sina fordringsägare hur som helst.
Räntorna kan bli så höga att vi helt enkelt inte har råd att betala, och därmed
hamna i exakt det läge som Grekland hamnade i 2008 när den grekiska statens
fordringsägare fick klart för sig dels hur illa det var ställt med de grekiska
statsfinanserna och dels att den grekiska staten ägnat sig åt både kreativ
bokföring och rena lögner för att behålla sin kreditvärdighet.

Visst
vore det bra med lite högre inflation, men inte till det fruktansvärt höga pris
det skulle innebära att den svenska staten plötsligt skulle behöva betala tiofalt
högre ränta än idag. Dessa räntebetalningar skulle gröpa ur statsbudgeten och
tvinga fram enorma offentliga besparingar i välfärden och/eller
skattehöjningar. Det är väldigt förvånande att två nationalekonomer kan föreslå
något sådant, men de kanske har förstått något som jag inte begriper.